Tunga regndroppar smattrade mot fönsterrutan. Jag låg i min sääng, såg upp mot taket och suckade. Sommarlovet hade börjat för en veckan sedan och ännu hade jag inte gjort någonting speciellt. Regnet hade förstört allting.

Det knackade på dörren. ”Kom in!” ropade jag.

Dörren öppnades av en kvinna i kort, röd klänning med ett svart skärp vid midjan. Hennes hår hängde ner för hennes axlar i små lockar. Ansiktet var sminkat med mascara och rött läppstift. Den kvinnan var min mamma, Alex. Eller Alexandra, men hon tycke det var för långt att säga så hon föredrog Alex. Jag fick inte säga 'mamma' utan var tvungen att säga Alex, för hon tyckte 'mamma' lät så gammalt. ”Tänkte bara säga att jag åker nu.”

”Mm”, svarade jag, fortfarande med blicken i taket.

”Klarar du dig? Jag kommer ha med mig mobilen hela kvällen.”

Jag vred på huvudet. ”Jag tänker inte rymma om du trodde det”, sa jag. Med en suck vred jag tillbaka huvudet.

”Jag trodde inte heller att du skulle de”, mumlade min mamma. ”Hur som helst är det bara ett kvarter ner. Du kan ju komma över om du får det tråkigt. Du kan vara med Sean's barn om du vill, de är lika gamla som dig. Nästan i alla fall.”

”Jag kommer klara mig! Så länge det finns mat i kylskåpet och el i huset kommer jag nog klara mig. Du ska ju inte heller vara borta i en månad. Eller ska du?” Jag vred på huvudet igen.

”Nej! Absolut inte!” Mamma höjde händerna som försvar. ”Det skulle jag ald...”

”Lugn, jag skämtade bara.”Jag satte mig upp på sängkanten, skrattandes, och såg på mamma. Jag förstod inte hur hon kunde gå ut sådär. Och tänk att det var min mamma...

Mamma sänkte sina händer och slätade till sin klänning. ”Det förstod jag väl.”

Jag ställde mig upp. ”Gå nu så du inte blir försen. Jag klarar mig, jag lovar”, sa jag och började knuffa på henne.

”Alice, sluta knuffa mig, du kommer förstöra klänningen!” Hon tog tag om mina handleder och log. ”Jag litar nu på dig. Ring om du behöver något.”

”Jadå, jag lovar.” Jag log tillbaka.

”Bra.” Hon kramade mig. ”Jag gå nu och lova att ringa om någonting händer!”

”Ja, jag lovar”, svarade jag och följde mer henne till hallen. Jag kramade om henne igen och log. ”Gå nu. Ha kul. Tänk inte på mig, jag klarar mig.”

Mamma log tillbaka. ”Du är stor nog att klara dig själv, min lilla prinsessa.” Hon tog på sig sin regnjacka och gick ut.

Regnet fortsatte att smattra utanför huset. Jag suckade. I min familj fanns jag, mamma, min bror och sen min pappa som jag inte träffat på sju år. Jag har växt upp här med mamma och min äldre bror och släkt, allihopa betyder så sjukt mycket. Min pappa betyder också mycket, men jag förstår inte varför han inte har hört av sig under alla dessa år. Jag vet inte vad jag skulle göra nu om jag skulle se honom, eller om han ringde hem till oss.

Jag ryckte till när jag hörde att telefonen började ringa.

”Alice.”

”Alice, jag glömde berätta en sak!” Musik hördes i bakgrunden.

”Ma... Alex, är det du?” Jag höjde ögonbrynen.

”Ja, det är jag.” Det blev tyst ett tag, men jag hörde röster. ”Jag glömde berätta att du ska åka till din pappa i sommar, istället för att sitta hemma här i sur vädret.”

”Men va? Varför då?”

”Jag pratade med honom för några veckor sedan och... Ser du inte att jag pratar i telefonen?” Mamma började prata med nån annan. ”Förlåt gumman. Som jag sa pratade jag med din pappa för några veckor sedan och han vill gärna se sin lilla dotter igen snart. Så vi bestämde att du skulle bo hos honom i London i sommar. Skulle inte det bli roligt?”

”Jo, men alltså... Jag känner ingen där och det vet du!”

Mamma skrattade. Hon lät lite full. ”Men kvalitetstid med din pappa kommer du få. Vi får prata mer när jag kommer hem. Är det okej gumman?”

”Men...” Hon hade redan lagt på innan jag hann avsluta meningen. Jag suckade. Min mamma var alltid för på att göra saker utan att fråga. Jag visste inte ens om jag ville vara med min pappa. Och i London? När flyttade han dit?

 

---

 

Jag heter Sofie är och 14 år som skriver här! :)

Jag bestämde mig för att skriva en liten fanfic om One Direction, fem underbara personer, för att jag både älskar att skriva och One Direction. Jag fick en idé och tänkte; "Varför inte?"

Och här är resultatet! Vad tycker ni? Lite svårt att förstå kanske, men jag lovar att det kommer bli mycket mer spännande senare i kapitlen.

Kommentera gärna vad ni tycker, vill ha eran åsikt om saker! :3