Pappa kom tillbaka strax innan fyra. Under tiden han varit borta hade jag bytt om till en röd klänning, ganska lik den mamma hade, satt upp håret i en knut och tagit på mig mina svarta högklackar.

”Jag förstår inte hur ni kvinnor kan gå i såna där höga skor”, sa pappa när jag klev in i bilen.

”Jag förstår inte varför du inte kan säga vad du jobbar med”, sa jag som svar.

Han flinade åt mig och vände bort blicken från skorna. Han startade bilen som svarade med ett brummande läte och sedan började rulla. ”Det får du snart se”, sa han och kastade en snabb blick på mig.

”Men varför kan du inte bara säga?” klagade jag.

”Överraskning!” skrattade han och började köra fortare.

”Men...” Jag avslutade inte meningen, utan visste att han inte tänkte berätta ändå. Efter några minuter stannade bilen på en stor parkering med ungefär nio andra bilar. ”Jobbar du med alla dom här?” frågade jag.

”Du kommer snart träffa dom”, svarade pappa med ett leende på läpparna. Han öppnade dörren och klev ur. Jag gjorde detsamma. Bilen blinkade till när den låstes.

Vi gick emot en stor byggnad som lystes upp av flera lampor. Inte ens utsidan gav mig någon ledtråd om vad han jobbade med.

Jag öppnade munnen för att säga något, men kom på att han inte tänkte säga det vilket fall så jag stängde munnen.

”Jag säger inte.” Han höll upp dörren och flinade åt mig.

Jag visste inte vad jag skulle säga, så räckte bara ut tungan åt honom. Bakom mig hördes ett mörkt skratt och en dörr som stängdes.

”Välkommen till mitt jobb!” Han stod nu bredvid mig med armarna utsträckta.

”Jag ser inte vad du jobbar med fortfarande”, svarade jag och såg mig omkring. Taket var högt och jag såg en liten trapp som ledde upp, det påminde om ett litet loft, men vart visste jag såklart inte. Ett långt bord stod uppdukat med fina ljus och små skålar ovanpå. ”Hur kan du jobba här som? Det ser ju ut som entrén i ett hotell.”

Pappa hängde av sig jackan på en krok bredvid sig. ”Som sagt säger jag inte. Du får fundera ut det själv.” Han kastade ett snabbt leende mot mig innan han gick iväg.

”Tänker du lämna mig eller?” ropade jag efter honom. Jag hängde snabbt av mig jackan och sprang efter honom.

”Du är ju här nu.” Han knackade sin hand i mitt huvud.

Jag suckade. Varför var han så jobbig mot mig?

En lång kvinna med axellångt mörkt hår, glasögon och en lila klänning som gick till hennes knän gick fram till och kramade pappa. Han log med hela ansiktet. ”Hi Mark!” sa kvinnan med en ljus stämma.

”Viola”, svarade pappa glatt och såg in i hennes bruna ögon. ”How are you?”

”Just fine”, skrattade hon. Skrattet påminde om en döende kråka. Jag höll för ena örat.

Pappa log brett. ”Viola, this is my daughter Alice. She will be here the whole summer.”

”Oh, really?” Hon kastade en hatisk blick mot mig. Vad hade jag gjort nu?

”Pappa, jag ska kolla runt lite”, sa jag lågt och smet undan.

”What did she say?” hörde jag 'Viola' fråga pappa när jag gått iväg. Jag visste inte varför, men jag gillade henne inte.

Jag såg mig omkring. Det fanns inte många rum. Det syntes i alla fall inga, förutom den vi kom in i. Jag ville se vart trappan ledde, så gick upp dit.

Ett glasfönster fyllde en hel vägg mitt emot mig. Det fanns också två vita soffor som stod mitt emot varandra, ett avlångt glasbord mellan med en genomskinlig vas, fylld av röda rosor.

”Who are you?”

Jag vände mig hastigt om. En lång kille med brunt hår såg på mig. ”Alice”, svarde jag kort. ”Alice Erixon, Marks daughter. Who are you?”

”Louis Tomlinson.” Ett leende spred sig på hans läppar.

 

---

 

Ännu ett kapitel ute, dock senare än vad jag sagt. Men nu börjar killarna komma in! :D

Lite kort om dom, men lovar att mer kommer senare... ;)

Vad tyckte ni om den här delen? Vill höra åsikter :D

 Längre kapitel kommer också!