Kapitel 9 - SMS
”Kan du skicka mjölken?” Jag hade givit upp att försöka gilla fil. Det skulle aldrig fungera för mig. ”Tack”, sa jag och fyllde skålen. Flingorna blev genast dränkta.
”Hade du kul igår? Jag såg dig inte efter de att du gått ut.” Han kastade en snabb blick på mig och tog lyfte upp din kopp.
”Ja, jag hade roligt”, svarade jag och rörde omkring i skålen framför mig.
”Så bra då”, sa pappa lågt. ”Hörde att du pratade med Louis.”
Jag såg hastigt upp från skålen. Vad hade han nu fått veta? ”Vem sa det?”
”Rick. Du vet väl Rick Brown?” frågade han. Jag skakade på huvudet. Vem vart de? ”Hur som helst”, fortsatte pappa. ”Han hade sett dig ute med Louis när han gick ut till bilen.”
”Jaha”, svarade jag kort. När hade han gått förbi? Borde inte jag sett det?
”Ni såg ut att ha det trevligt hade han sagt.” Pappa drack ur koppen igen. ”Vad pratade ni egentligen om?”
”Inget speciellt”, svarade jag honom snabbt. ”Är det okej om jag går till mitt rum? Är inte så hungrig.”
”Visst, visst”, svarade pappa kort och drack ur koppen igen.
Jag ställde mig upp och började gå mot korridoren som ledde till mitt rum.
”Alice?”
Jag vände mig om. ”Mm?”
”Jag ska iväg vid tolv och kommer hem på kvällen. Jag har telefonen med mig. Du kan ju beställa pizza eller nått till middag, okej?”
”Jadå, jag tror jag klarar mig.” Jag log ett pålitligt leende, och det verkade ha funkat för pappa sa inget mer.
Jag skyndade in på mitt rum. Jag hoppades verkligen inte att pappa hade fått fel tankar om mig och Louis. Vi var bara vänner. Bara vänner. Bara vänner? Varför lät det så konstigt?
Min mobil som låg i sängen vibrerade. Jag stängde dörren bakom mig och gick fram och tog upp mobilen. Det var ett sms fråg Louis.
U want to be with me later? :)
Jag funderade en stund. Ville jag verkligen? Jag ville inte ge honom fel tankar. Jag gillade honom, men inte på gilla-gilla stättet. Mer som en vän...
Sure :) When?
Jag satte mig ner i sängen och väntade på ett svar. Mindre än en minut senare fick jag svar.
Your house at one 'o clock? :)
Jag började genast skriva ett svar;
Sure! See you then! :)
Och tryckte iväg på skicka. Meddelandet var på väg.
Jag la ifrån min mobilen och for snabbt upp på benen. Jag behövde fixa till mig lite. Jag tänkte inte gå runt i mina sovkläder när han kom. Behövde också fixa till håret lite; påminde om ett fågelbo. Där inga fåglar skulle vilja bo. Jag såg helt enkelt hemsk ut.
”Alice? Jag åker nu!”
Jag kollade snabbt på väggklockan. Den var tio i tolv. ”Okej, vi ses!” Jag hörde, otroligt nog, att dörren stängdes. Sånt brukade jag aldrig höra...
Klockan tickade på i ovanligt snabb takt, för helt plötsligt ringde det på dörren. Husets städerska hann före till dörren.
”Ah, Louis Tomlinson”, sa hon artigt. ”Come in, come in. Don't be shy. Can I take your jacket, please?”
”Sure.” Louis tog av sig sin jacka. Han gav den till städerskan som snabbt gick iväg med den. Jag kanske såg fel, men det såg ut som om hon sniffade på den. Jag skakade på huvudet. Louis såg på mig och log brett. ”Hi” sa han.
”Hi”, svarade jag och log tillbaka. ”And welcome to our house!”
Han log fortfarande brett. Jag gillade verkligen hans leende.
”We can go to my room”, sa jag efter en stund och slog ihop händerna.
ÄNTLIGEN, om jag får säga det själv, ÄR ETT NYTT KAPITEL UTE! :D
Tog liten tid på grund av att jag inte haft tid. Helt enkelt. Läxor, prov, träningar, varit social med kompisar och så vidare... Har inte kunnat.
Men nu är det ute, ganska kort men har inte tid för längre. Måste pluga, höhö. Tråkigt, men det måste göras.
Förutom storleken och att den kom ut så sent, vad tycker ni? Snart kommer killarna in mer. JAG LOVAR. Men inte än. Ni får vänta lite till först... ;)
Permalink Allmänt Kommentarer (2)
NYTT KAPITEL!
Permalink Allmänt Kommentarer (0)
UPPDATERING
Permalink Allmänt Kommentarer (0)
Kapitel 8 - Utomhus
”Dinner is ready people!”
Jag kastade en snabb blick på den så kallade 'Louis' innan jag snabbt gick ner för trappan. Fotsteg hördes bakom mig. Jag antog att det var han.
”Ah, so you two has already meet each other?” Pappa slog ihop händerna och log brett när vi kom ner för trappen. ”That's just great.” Han kastade en retsam blick mot mig.
Jag suckade bara. Vi gick alla tre bort till det långa bordet och satte oss och jag satte mig på ena långsidan. Pappa satte sig mitt emot mig. Bredvid honom kom den döende kråkan Viola. Hon började genast prata med pappa, och han skrattade på. Jag hade aldrig sett honom så. Speciellt inte när han var med mamma. Jag suckade igen och himlade med ögonen. Om pappa ens vågade flörta med Viola skulle jag bokstavligen slå honom i huvudet med en kvast. Hon verkade bara vara en sån där jobbig fluga som hela tiden flög upp i ansiktet på en.
Jag såg mig omkring. Det satt någon på varje stol runt bordet. Min blick mötte Louis. Han satt fyra stolar åt högre från pappa. Bredvid honom satt fyra andra killar, sen tog bordet slut. Killarna satt och pratade, ganska högt, med varandra. Louis satt bara och tittade åt mitt håll. På mig. Jag vände snabbt bort blicken. För lång ögonkontakt gillade jag verkligen inte.
”First of all I just want to thank you all for coming to this dinner!” En ganska kort kvinna stod upp på ena kortsidan, hade händerna bakom ryggen och såg ut över bordet. Hon bar en grön, fluffig klänning som matchade hennes väldigt röda hår. En tatuering föreställande en drak följde hennes vänstra arm ner till handleden. Jag tyckte den var ganska cool. Jag hade alltid gillat tauteringar och funderade faktiskt på att göra en egen...
Kvinnan fortsatte. ”And today, Mark got his daughter with him, Alice.” Hon pekade bort mot mig.
Jag kände hur röd jag blev i ansiktet. Resten av talet lyssnade jag inte så noga. Min blick hade fastnat på Louis som nu inte såg mot mig. Han såg mot kvinnan med tatueringen. Jag gillade honom. Det var någonting speciellt med honom, någonting som senare skulle visas. Vad visste jag inte...
”Let's eat!” avslutade kvinnan. Applåder fyllde rummet.
Jag sparkade på pappas ben under bordet. ”Vem var hon som pratade?”
Pappa såg på mig med en irriterad blick. ”Rebecka Smith”, svarade han. ”Hon är som en chef här.”
”För vadå? Du säger ju aldrig vad du jobbar med och jag tänker inte längre grubbla över det”, sa jag snabbt. ”Så det är bäst att du säger det!”
”Jag jobbar med musik”, svarade pappa. Han vände sig mot Viola och bad om ursäkt för att han avbröt henne tidigare. ”Nästa gång du vill något, säg det istället.” Han flinade snabbt och vände sig sen mot Viola.
”Visst”, mumlade jag irriterat. Maten hade börjat serverats; fat efter fat lades ner på bordet. Glada konversationer pågick lite överallt vid bordet. Det kändes som om jag var den enda som inte sa någonting. Min engelska var inte den bästa och jag ville helst inte visa det. Men är man i ett engelsktpratade land så får man stå sitt kast.
”So you're Mark Erixons daughter?” frågade en ganska rund farbror bredvid mig.
”Eh, yes”, svarade jag artigt.
”I see”, svarade han. ”Do you like London so far?”
”It's nice”, svarade jag och nickade. Jag tvingade fram ett leende. ”Excuse me, I need to go on the bathroom.” Jag ställde mig upp och gick runt till pappa. ”Vart ligger toan?”
”Där borta”, svarade han utan att titta och pekade bort mot entrén. Jag hade inte sett någon dörr när vi kom in.
Jag gick snabbt mot det håll pappa hade pekat mot. Jag öppnade dörren, gick in och låste. Hela rummet var stort och städat. Jag gick fram till handfatet och slog på vattnet, väntade på att det varma skulle komma. Jag såg in i spegeln; formen påminde om en orm. Det såg ut som den försökte slingra sig upp i taket. När vattnet blev varmt tog jag lite tvål ur behållaren som hängde på väggen och tvättade händerna. Jag tog en pappershandduk och torkade av mina händer och slängde den sedan i papperskorgen. Det knackade på dörren. ”Wait, I'm almost done!”
”Maten kallnar.” Det var bara pappa. ”Kommer du snart?”
”Ja, vänta bara”, svarde jag och låste upp dörren. Vi gick tillsammans tillbaka till bordet. Pappa började genast prata med de runtom honom. Jag log. Han verkade verkligen trivas här med de här människorna och verkade komma överrens med alla.
Den runda farbrorn började prata med mig igen och jag svarade, lite längre svar den här gången. Om jag skulle vara här hela sommaren var det bäst att tänka på att jag säkerligen kommer prata mycket engelska.
Ett klinganade ljud avbröt oss. Rebecka stod ännu en gång upp och höll den här gången upp ett glas. Om hon skulle hålla ett tal igen skulle jag försöka att lyssna. Förra gången hade jag inte lyckats så bra. Men någon avbröt mina planer. Louis såg ännu en gång på mig, den här gången längre. Ännu en gång blev jag röd i ansiktet Han log snett innan han sänkte blicken. Det var någonting med honom jag gillade. Kanske hans sätt att se på mig.
”Cheers!” Rebecka höjde sitt glas och log brett.
Jag suckade och sänkte huvudet. Jag hade missat talet igen, på grund av mina egna funderingar. Ibland hade jag att vara mig; jag missade allt för mycket. Jag såg mig omkring vid bordet. Alla höll på äta och skratta. Jag var inte hungrig. Var inte sugen på något.
”Pappa? Se, jag sa till den här gången”, sa jag retsamt.
Pappa la ner sin gaffel och såg på mig. ”Vad nu då?”
”Jag går ut en stund, så du vet.”
”På ett villkor. Att du kommer hit innan nio, för då åker vi. Okej?” Han såg på mig med en allvarlig min. ”Annars får du gå hem.”
Jag gjorde en grimas. ”Jag tänker verkligen inte gå hem. Jag kan inte ens vägen!”
”Se då till att du är här innan nio”, flinade han och tog upp gaffeln.
”Du kan lita på mig.” Jag log snabbt innan jag gick mot utgången. Den milda kylan slog emot mig när jag kom ut. Jag gick och satte mig på en bänk som fanns i närheten.
”Why are you out here? Alone?” En mörk gestalt kom närmare, men jag kände igen rösten. Louis. Hade han följt mig ut?
”I needed some air”, svarade jag och såg ner på mina händer. Plötsligt blev min ring väldigt intressant.
Louis skrattade. ”You want company?”
”Sure”, svarade jag lågt, fortfarande med blicken på ringen. Han satte sig bredvid mig.
Det blev en ganska lång tyst stund innan nån av oss sa någonting.
”So, why are you here?”
Jag såg på Louis, men sedan på min ring igen. ”My mum and dad gave this to me as a birthday gift. My dad and I haven't seen each other in seven years”, svarade jag.
”I see”, svarade Louis kort.
”I will spend my whole summer here in London with my dad. I didn't even know what he was working with”, skrattade jag. Det blev tyst en stund igen. ”Why are you here?”
”Well”, bröjade Louis. ”I was born in Doncaster, here in England. I've lived in England my whole life.” Nu var det han som skrattade; han hade ett gulligt skratt.
Jag log och såg äntligen upp på honom. Hans blick vändes mot mig, jag vek inte undan den här gången.
”I like you”, sa Louis, helt oförväntat.
Jag såg förvånat på honom. ”What?”
”You heard what I said.” Han log snett.
”Um...” Jag visste inte vad jag skulle säga. Tack? ”I like you too.” Det slank bara ur mig!
Louis skrattade igen. Jag smälte. ”You're cute”, sa han och ruffsade till mitt hår.
Jag log och försökte ta bort hans hand från mig. ”Stop it!”
Han slutade och jag kunde se genom de små springorna i håret att han log. ”I think it is something special with you”, sa han. ”But I don't know what...”
”I think it is something special with you too”, svarade jag, helt ärligt, och förvånades att jag ens sa det. ”I like you.” Och jag menade det.
Nytt kapitel ute och dessutom lite längre! :)
Förlåt om de finns något fel i engelskan, men är ju inte bäst på de heller. Gör så gott jag kan helt enkelt.
Vad tyckte ni om det här kapitlet? Nu har Louis och Alice äntligen pratat lite.
Vill ha åsikter! ;)
Permalink Allmänt Kommentarer (3)
Kapitel 7 - Oväntat
Pappa kom tillbaka strax innan fyra. Under tiden han varit borta hade jag bytt om till en röd klänning, ganska lik den mamma hade, satt upp håret i en knut och tagit på mig mina svarta högklackar.
”Jag förstår inte hur ni kvinnor kan gå i såna där höga skor”, sa pappa när jag klev in i bilen.
”Jag förstår inte varför du inte kan säga vad du jobbar med”, sa jag som svar.
Han flinade åt mig och vände bort blicken från skorna. Han startade bilen som svarade med ett brummande läte och sedan började rulla. ”Det får du snart se”, sa han och kastade en snabb blick på mig.
”Men varför kan du inte bara säga?” klagade jag.
”Överraskning!” skrattade han och började köra fortare.
”Men...” Jag avslutade inte meningen, utan visste att han inte tänkte berätta ändå. Efter några minuter stannade bilen på en stor parkering med ungefär nio andra bilar. ”Jobbar du med alla dom här?” frågade jag.
”Du kommer snart träffa dom”, svarade pappa med ett leende på läpparna. Han öppnade dörren och klev ur. Jag gjorde detsamma. Bilen blinkade till när den låstes.
Vi gick emot en stor byggnad som lystes upp av flera lampor. Inte ens utsidan gav mig någon ledtråd om vad han jobbade med.
Jag öppnade munnen för att säga något, men kom på att han inte tänkte säga det vilket fall så jag stängde munnen.
”Jag säger inte.” Han höll upp dörren och flinade åt mig.
Jag visste inte vad jag skulle säga, så räckte bara ut tungan åt honom. Bakom mig hördes ett mörkt skratt och en dörr som stängdes.
”Välkommen till mitt jobb!” Han stod nu bredvid mig med armarna utsträckta.
”Jag ser inte vad du jobbar med fortfarande”, svarade jag och såg mig omkring. Taket var högt och jag såg en liten trapp som ledde upp, det påminde om ett litet loft, men vart visste jag såklart inte. Ett långt bord stod uppdukat med fina ljus och små skålar ovanpå. ”Hur kan du jobba här som? Det ser ju ut som entrén i ett hotell.”
Pappa hängde av sig jackan på en krok bredvid sig. ”Som sagt säger jag inte. Du får fundera ut det själv.” Han kastade ett snabbt leende mot mig innan han gick iväg.
”Tänker du lämna mig eller?” ropade jag efter honom. Jag hängde snabbt av mig jackan och sprang efter honom.
”Du är ju här nu.” Han knackade sin hand i mitt huvud.
Jag suckade. Varför var han så jobbig mot mig?
En lång kvinna med axellångt mörkt hår, glasögon och en lila klänning som gick till hennes knän gick fram till och kramade pappa. Han log med hela ansiktet. ”Hi Mark!” sa kvinnan med en ljus stämma.
”Viola”, svarade pappa glatt och såg in i hennes bruna ögon. ”How are you?”
”Just fine”, skrattade hon. Skrattet påminde om en döende kråka. Jag höll för ena örat.
Pappa log brett. ”Viola, this is my daughter Alice. She will be here the whole summer.”
”Oh, really?” Hon kastade en hatisk blick mot mig. Vad hade jag gjort nu?
”Pappa, jag ska kolla runt lite”, sa jag lågt och smet undan.
”What did she say?” hörde jag 'Viola' fråga pappa när jag gått iväg. Jag visste inte varför, men jag gillade henne inte.
Jag såg mig omkring. Det fanns inte många rum. Det syntes i alla fall inga, förutom den vi kom in i. Jag ville se vart trappan ledde, så gick upp dit.
Ett glasfönster fyllde en hel vägg mitt emot mig. Det fanns också två vita soffor som stod mitt emot varandra, ett avlångt glasbord mellan med en genomskinlig vas, fylld av röda rosor.
”Who are you?”
Jag vände mig hastigt om. En lång kille med brunt hår såg på mig. ”Alice”, svarde jag kort. ”Alice Erixon, Marks daughter. Who are you?”
”Louis Tomlinson.” Ett leende spred sig på hans läppar.
Ännu ett kapitel ute, dock senare än vad jag sagt. Men nu börjar killarna komma in! :D
Lite kort om dom, men lovar att mer kommer senare... ;)
Vad tyckte ni om den här delen? Vill höra åsikter :D
Längre kapitel kommer också!
Permalink Allmänt Kommentarer (2)
Kapitel 6 - Middagsinbjudan
Vid frukosten dagen efter tänkte jag fråga vad det var pappa egentligen jobbade med.
”Pappa?”
Han såg upp från tidningen som låg på bordet framför honom. ”Mm?”
”Vad jobbar du med?” Jag såg ner i min skål och rörde om med skeden. Jag gillade inte fil, men hade ändå tagit det. Ärligt visste jag inte heller varför. När pappa började prata såg jag upp på honom.
”Tack för att du påminde mig!” sa han och log brett. ”Är du sugen att följa med mig på jobbet och äta middag med dom?”
Jag höjde ögonbrynen. ”Men var är det du jobbar med då?”
”De får du se då”, sa han och flinade. Han tog en tugga på sin macka och såg ner i tidningen igen. ”Vill du följa med?”
”Visst”, svarade jag och tog en sked av filen. En äcklig känsla fyllde magen; jag ville verkligen spy av själva smaken men svalde och la ner skeden. ”Vilken tid ska jag vara klar?” Jag gjorde i ordning en macka istället.
”Själva middagen börjar vid fem. Men om du vill kan vi åka dit lite tidigare så kan jag visa dig runt? Det tar inte så lång tid att åka dit. Kanske, fem minuter eller så.” Han tog en tugga av mackan och bläddrade.
”Jag kan vara klar till kvart över fyra?” sa jag och tog en tugga av mackan. Smaken från filen fanns fortfarande kvar i munnen. Jag tog snabbt en till tugga.
”Det låter bra de”, svarade pappa och såg upp. ”Om du ursäktar måste jag fixa med lite saker.” Han log och ställde sig upp för att gå ifrån.
Kvar satt jag och åt lugnt på min macka. Tidningen pappa läst i innan låg kvar på bordet så jag sträckte mig fram och tog den. Den låg uppslagen på något mord. Någon hade blivit mördad i Edinburgh. Jag rös och bytte snabbt sida. Skräckfilmer, blod och äckliga saker som innehöll blod och sår hatade jag verkligen. Jag bläddrade snabbt igenom tidningen och stängde den sen. Jag läste inte ofta tidningen. Det fanns aldrig någonting som intresserade mig tillräckligt.
En gammal dam, med svart hår uppsatt i en knut och en röd klänning, kom in med en liten röd balja. Hon såg ut att vara från spanien.
”Vem är du?” frågade jag och kände mig genast oartig.
”Jag är husets städerska”, svarade damen och började duka av bordet.
”Jaha”, sa jag kort, ställde mig upp och sköt in skolen. Jag gick till mitt rum, men kastade en sista blick på damen. Hon la ner tallrikar i sin lilla balja.
Solen sken in genom fönstren i mitt rum. Jag drog för gardinerna och kastade en blick på min klocka vid nattduksbordet; de röda siffrorna visade 12;37. Vad skulle jag göra tills vi skulle åka iväg? En liten blixt for upp i huvudet; jag kunde ju ta ett bad. Ett långt, långt bad och bara njuta...
Två timmar efter var jag klar med mitt bad.
”Alice?”
”Ja?” sa jag och virade en handduk runt kroppen.
”Är det okej om vi åker vid fyra istället? Jag måste komma dit lite tidigare.”
”Jadå, det är okej.” Jag släppte ut håret från min knut och gick ut ur badrummet.
”Jag ska bara iväg en snabbis. Kommer snart!” Ytterdörren stängdes.
Jag gick in på mitt rum och satte mig på sängen. Klockan visade 14;58. Pappa var ute ur huset och vi skulle inte åka förrän en timme.
Vad var det han jobbade med egentligen? Jag hade inte sett någonting i huset som berättade det. Nyfiken var jag allt. Om en ynka timme skulle jag få veta. Och på samma gång få lite mat, magen var superhungrig!
Ännu ett kapitel ute! :)
Kan lova att i nästa kapitel kommer minst en av killarna in... och så avslöjas det vad egentligen Alice's pappa jobbar med.
Ett nytt kapitel kommer kanske ikväll, beroende på om jag har tid eller inte. Annars finns det ute imorgon. :)
Vill också tacka för kommentarerna jag får!
Permalink Allmänt Kommentarer (1)
HEADER ÄR FIXAD
Permalink Allmänt Kommentarer (1)
Kapitel 5 - Välkommen
Mark's Point of View
En stor och svart limousin rullade upp för uppfarten och stannade. Ur förarsätet klev en välbekant man ut med svart kostym och svarta glasögon. Dan Smith, min privata förare. Mannen gick och öppnade baksätet.
Jag gick fram och ställde mig framför dörren. ”Välkommen gumman!” log jag och höll ut armarna. ”Vad tycker du så långt?”
Alice klev ut med öppen mun; hon granskade huset länge. ”Är det här ditt?” frågade hon och vände till slut blicken mot mig.
Jag fortsatte le. ”Japp, allting är mitt”, svarde jag. ”Dan, can you please take the bags to her room?”
”Yes sir”, sa Dan kort. Han tog upp två väskor och gick in.
”Kom.” Jag sträckte ut handen mot Alice. ”Jag ska visa dig runt.” Hennes blick var ännu en gång på huset, men hon tog mig hand och vi började gå in i huset.
”Hur hade du råd med det här?” frågade Alice. Hon släppte min hand och började söka igenom olika rum. Hon stannade upp och såg ner mot marken. ”Varför har du aldrig ringt?” Sakta höjdes hennes ansikte och såg på mig; hon var nära att gråta.
Orden chokade mig, men jag förstod henne. ”Jag har inte kunnat”, svarade jag lågt och kliade mig i nacken. ”Din mamma och jag har haft små gräl och hon sa att jag aldrig skulle återvända. Vilket jag inte gjorde.”
”Men du kunde fortfarande ringa. Hon sa aldrig något om de.”
”Sant”, mumlade jag. ”Förlåt.” Jag gick fram och kramade om henne.
Tårarna började rinna. ”Jag har faktiskt saknat dig.”
”Men jag är här nu med dig”, sa jag och torkade bort hennes tårar. ”Inte ska du deppa nu. Tänkte ju att du skulle få se ditt rum.” Jag log mot henne.
”Visst”, svarade Alice och snyftade till. Och log lite.
Alice's Point of View
Pappa hade tagit min hand, men jag drog inte ur min som jag brukar göra. Jag ville att han skulle hålla min hand, skydda mig.
”Jag hittar det nog själv”, sa jag men kom på mig själv. ”Vart ligger det?”
Pappa skrattade och klappade mig på huvudet. ”Följ bara korridoren till vänster. Jag lovar att du hittar.”
Jag log snabbt innan jag gick för att leta upp rummet. Jag förstod inte hur pappa kunde bo så här flott. Och vad jobbade han som? Korridoren var inte lång och det fanns bara en dörr, om man inte räknar med en som ledde ut till trädgården. Den andra dörren var stängd och hade en skylt med mitt namn på sig; Alice Michelle Erixon och ett litet hjärta bakom. Jag log. Det visade att pappa faktiskt brydde sig om mig. Jag la min hand på handtaget och tryckte ner det. Dörren gled upp och ett starkt ljus trängde sig ut. Jag klev in och såg mig omkring. Ett stort fönster prydde motsatta sidan av rummet, en stor säng stod på ena kortsidan och en dörr fanns på den andra. Det fanns inte många möbler, men ljusa färger var det allt. Jag stängde dörren efter mig. En byrå stod bredvid dörren och ovanpå fanns en liten vas med blommor. Jag gick och satte mig på sängen. Det här var mitt nu. Jag skulle bo hos min pappa hela sommaren. Hur hade pappa råd med det här, och vad jobbade han egentligen som? Jag la mig ner och blundade. Det där skulle jag få fram till slut. Nu ville jag bara njuta av stunden.
Ännu ett kapitel är nu ute! :)
Ganska nöjd med det här... Och för er som undrar, Mark är Alice's pappa. Och ja, killarna kommer snart komma in i berättelsen, men lite längre får ni allt vänta ;)
Kan KANSKE komma ut med ett nytt kapitel ikväll, men får se. Måste göra en läxa också. :3
Permalink Allmänt Kommentarer (0)
Kapitel 4 - Frågor
”Tack för att ni flög med Stockholms Air. Vi hoppas ni har en trevlig vistelse i England, London, och att vi snart ses igen. Med vänliga hälsningar, oss på planet.”
Jag tog av mig bältet, väntade på att fler skulle gå av planet, och såg ut genom fönstret. Solen sken, man såg bara några få moln på himlen. Jag log.
Planet var nästan tomt på folk nu så jag ställde mig upp och gick ut. Jag höll handen för ögonen; solen bländade mig.
”Alice Michelle Erixon.”
Jag hörde mitt namn, men såg inte vem som sa de. Rent automatiskt svarade jag. ”Ja?”
Nu kom det en lång man med svart kostym emot mig. Han hade svarta glasögon på sig och såg väldigt formell ut, som en livvakt. ”Are you Alice?”
”Yeah”, svarade jag lågt. ”Who are you?”
”I'll drive you to your father's house. You can call me Dan.
Jag granskade honom från topp till tå. Varför hämtade inte min pappa mig? ”Why doesn't my dad pick me up?”
”He is busy”, svarade mannen, Dan, kortfattat. ”Come, we should get your bags.” Han började gå mot terminalen.
Jag svarade honom inte utan följde efter som en hund i koppel. Jag förstod ingenting. Varför hämtade inte pappa mig? Vem var den här 'Dan'? Och vad var det egentligen pappa jobbade med som gjorde honom så upptagen?
Vi hämtade mina väskor från det rullade bandet och gick iväg ill utgången.
”What does my dad work with?”
Dan höll upp dörren för mig och jag gick ut. ”Don't you know alredy?”
”Honestly, no. I have not seen och talked to him in seven years”, förklarade jag.
Mannen med solglasögonen nickade bara och tog upp en liten dosa ur fickan. En bil tjöt till med blinkande ljus och mannen började gå mot den.
”Are we going in that?” frågade jag förbluffat. Det var en stor, svart limousin som hade blinkat till, den mannen var på väg till och den jag tydligen skulle få åka i.
Dörren öppnades. ”Yes, we are”, svarade Dan, lika kortfattat som förut. ”I will take care of yous bags. Jump in.”
Jag ställde ner väskorna och klev in genom den öppna dörren. Det gick inte beskriva hur allting såg ut; flera färgade lysen flög omkring överallt, ett litet kylskåp stod i hörnet av en lång soffa med flera vinglas ovanpå. Jag ryckte till när dörren stängdes bakom mig. Jag gick och satte mig på soffan, sjönk ner i den. Mina tankar flög omkring; hur kunde pappa ha råd med en limousin som såg ut såhär?
En liten lucka öppnades framför mig. ”Let's go to your father's house.” Dan log innan han stängde luckan.
Hur såg huset ut om han hade råd med en egen limousin och förare? Limousinen började rulla.
Kapitel 4 är nu ute! Dock lite kort kanske, men mer kommer säkert under dagen, hade bara lite fantasibrist :)
Vad tycker ni om det här?
Nyfiken av vad ni egentligen tycker och tänker! ^__^
Permalink Allmänt Kommentarer (1)
Kapitel 3 - Avsked
Mamma hjälpte mig ta ur väskorna när vi väl kommit till flygplatsen. Jag såg min omkring innan jag förde min blick mot mamma. Hon ställde ner den sista väskan och mötte min blick. Hon log och jag log tillbaka.
”Du har blivit så stor”, sa hon och kramade om mig.
”Jag ska inte flytta”, mumlade jag i hennes axel.
”Jag vet”, sa hon och backade. Tårar rann ner för hennes kinder. Hon började gräva i sin väska. ”Här, ta den här.” Hon drog upp ett inslaget, fyrkantigt paket och gav de till mig.
”Vad är det här?” Jag tog emot paketet och såg på henne.
”Öppna det så får du se”, svarade hon och torkade bort tårarna.
Jag tittade ner mot paketet och började dra i snöret och öppnade papperet försiktigt. En svart liten låda uppenbarade sig. Jag gav papperet till mamma och såg på henne.
”Öppna det”, sa hon lågt och viftade med ena handen.
Jag log lite och öppnade lådan. Ett litet silver hjärta visade sig. Jag kände en tår rinna ner för kinden.
”Grattis på födelsedagen”, sa mamma lågt och kramade om mig igen.
Jag borrade ner mitt ansikte i hennes axel. ”Tack”, viskade jag. Tårarna rann bara. ”Jag älskar dig.”
”Jag älskar dig också”, sa hon lågt och tittade på mig. Hon torakde bort mina tårar. ”Det är bäst att du går och checkar in nu så du inte missar planet.” Hon log. Jag nickade bara och försökte blinka bort tårarna. ”Men först”, sa mamma och tog den lilla lådan. Hon tog ut halsabandet. ”Vi måste sätta på det här först.” Hon flyttade undan mitt hår och satte fast halsbandet. ”Så.” Hon släppte tillbaka mitt hår och backade. ”Passar perfekt.” Ett litet leende spred sig på hennes läppar.
”Tack”, sa jag och log tillbaka.
Hon skrattade. ”Men nu måste vi ge oss av om du ska hinna med planet!” Hon lyfte upp två väskor och började gå. Jag följde efter.
Vi checkade in väskorna och letade sedan upp min gate. Vi ställde oss mot varandra. Jag såg att mamma var på väg att börja gråta; hennes ansiktsuttryck avslöjade ganska mycket.
”Ta det lugnt, jag kommer tillbaka”, skrattade jag och kramade om henne. ”Dessutom var det här din idé så lite får du tåla.”
”Ja, jag vet”, svarade hon. ”Du får lova att ringa minst en gång varannan dag så jag får lite uppdatering, okej?”
”Jadå, jag lovar på hedersord!” sa jag och höll ena handen mot hjärtat.
”Om du inte gör det kommer jag direkt åka till er och fråga hur det går. Jag vet vart du kommer att bo!” Hon log.
”Ja jag förstår”, skrattade jag. ”Men jag måste nog gå nu, hitta min plats och så.” Jag pekade mot en stor bildskärm som visade olika tider.
”Ha det så bra gumman, vi hörs.” Hon kramade mig en sista gång.
”Jag kommer ha en del av dig med mig”, sa jag och höll i silverhjärtat. ”Jag ringer när jag landat!” Med dom orden gick jag ombord på planet som skulle ta mig till London för att se min pappa för första gången på sju år.
Kapitel 3 är nu ute! Tyvärr kom det senare ut än jag sagt, den skulle ju vara ute igår... :(
Hur som helst har jag nördat Little Things hela kvällen och sedan sett på mina män på X Factor. Dagen har verkligen varit underbar...
Hur som helst, vad tycker ni om kapitlet? :')
Permalink Allmänt Kommentarer (1)
Little Things... I LOVE YOU.
Permalink Allmänt Kommentarer (0)
Kapitel 2 - Leendet
Mamma kom hem sent på kvällen. Hon vinglade runt i hallen på ostadiga ben. Hur mycket hade hon egentligen druckit? Hon stannade upp, stödjande mot väggen, och såg på mig med hängande ögon. ”Är du fortfarande vaken?”
Jag drog min morgonrock tätare omkring kroppen. ”Varför skulle jag lägga mig tidigt? Det är lov.”
Mamma flyttade sig till trappen, satte sig ner och drog händerna genom håret. Hon såg upp på mig med en lite mer vaken blick. ”Förlåt mig”, sa hon lågt och gnuggade händerna emot varandra. ”Det är klart jag vet att du har lov.”
”Hur mycket har du druckit egentligen?” Jag satte mig bredvid och la min arm om hennes axlar. Det stank sprit om henne. Jag ville inte ha en mamma som var såhär; gick ut på kvällar och drack.
”Inet mycket alls”, mumlade hon och kramade om mig. Jag besvarade kramen. ”Kan vi prata mer imorgon? Jag måste verkligen få sova lite.” Hon ställde sig upp och la en hand på mina axlar. ”Vi kan göra någonting imorgon om du vill. Bara du och jag”, sa hon och log.
Jag nickade. ”Visst”, log jag och pussade hennes hand innan hon gick upp.
Jag drog upp knäna till hakan och gömde ansiktet. Jag ville verkligen inte ha en mamma som var såhär. Dessutom hade hon pratat med min pappa utan att jag fått veta någonting. Helt plötsligt skulle jag åka till London där jag inte kände någonting och bo där under sommarlovet. Är det verkligen ett bättre sätt än att sitta hemma i sitt rum medan regnet öste ner?
En ensam tår trillade sakta ner för min kind. Jag torkade bort den och såg upp mot taket. Min pappa som jag inte sett på länge ville prata med mig och låta mig bo hos honom. Jag visste inte vad jag skulle känna. Visst hade jag saknat honom fastän vi inte träffats så mycket. Men jag kände ingen längtan efter honom.
Sakta ställde jag mig upp. Med tunga steg gick jag mot mitt rum och slängde mig på sängen. Livet var en komplicerad sak att leva för. Ibland var man så glad att man ibara tänker på bra saker, och ibland så depprimerad att man bara har negativa tankar att man inte ens vill leva...
Jag suckade, drog täcket över mig och blundade. Jag ville sova bort alla problem.
”Vakna!” Hela sängen skakades när mamma försökte väcka mig. Hon drog av mig täcket.
”Låt mig vara”, mumlade jag och letade efter mitt varma och sköna täcke.
”Jag sa att vi skulle prata idag och nu är det en ny dag!” Hon började dra i mina armar.
”Hur mycket är klockan?” frågade jag när hon lyckats dra mig upp i sittande ställning.
”Alldeles för mycket”, förklarade hon och satte sig bredvid mig. ”Du kommer väl ihåg när jag pratade om att du skulle bo hos din pappa över sommaren?”
Jag gned mig själv i ögonen och gäspade. ”Ja, du pratade om det igår”, svarade jag och blinkade några gånger för att kunna se.
”Om två dagar går ett flyg dit. Tror du att du skulle hinna packa tills dess?”
”Vänta en sekund”, sa jag och höll ut händerna framför mig. ”Berätta lite mer om varför jag ska åka dit. Och varför har jag inte fått veta någonting förrän nu?”
”Okej”, svarade mamma lugnt och andades in. ”Du har inte fått veta någonting för det skulle bli en överraskning till din födelsedag. Jag föreslog det så att du och din pappa kan få lite kvalitetstid med varandra eftersom ni knappt setts på några år.”
”Men hur kom ni ens på den idéen?” Jag såg på henne med öppen mun.
”Det var faktiskt han som tog kontakt först.” Hon log brett.
”Vart var jag då?”
”I skolan. Vi har planerat sedan mars faktiskt. Han har också bestämt vad ni ska göra när du väl är där nere”, sa hon, fortfarande med ett brett leende på läpparna.
Hon klappade mig på axeln och gick ut. Jag satt kvar på sängkanten och stirrade tomt framför mig. Dom hade planerat allting. Jag skulle få se min pappa i London. Bo med honom. Jag smålog.
Jag har nu skrivit klart kapitel två! :)
Vad tycks?
Avslöjar lite nu, men senare kommer kapitlen ha med killarnas låtar att göra. Exempel; What makes you beautiful, One thing, I want och så vidare...
Ett till kapitel kommer ut idag! Glad! Har biljett till deras konsert den 8 maj i Stockholm nästa år, dom är med på X Factor ikväll och Little Things videon kommer ut ikväll. En dag jag kommer komma ihåg! :')