”Dinner is ready people!”

Jag kastade en snabb blick på den så kallade 'Louis' innan jag snabbt gick ner för trappan. Fotsteg hördes bakom mig. Jag antog att det var han.

”Ah, so you two has already meet each other?” Pappa slog ihop händerna och log brett när vi kom ner för trappen. ”That's just great.” Han kastade en retsam blick mot mig.

Jag suckade bara. Vi gick alla tre bort till det långa bordet och satte oss och jag satte mig på ena långsidan. Pappa satte sig mitt emot mig. Bredvid honom kom den döende kråkan Viola. Hon började genast prata med pappa, och han skrattade på. Jag hade aldrig sett honom så. Speciellt inte när han var med mamma. Jag suckade igen och himlade med ögonen. Om pappa ens vågade flörta med Viola skulle jag bokstavligen slå honom i huvudet med en kvast. Hon verkade bara vara en sån där jobbig fluga som hela tiden flög upp i ansiktet på en.

Jag såg mig omkring. Det satt någon på varje stol runt bordet. Min blick mötte Louis. Han satt fyra stolar åt högre från pappa. Bredvid honom satt fyra andra killar, sen tog bordet slut. Killarna satt och pratade, ganska högt, med varandra. Louis satt bara och tittade åt mitt håll. På mig. Jag vände snabbt bort blicken. För lång ögonkontakt gillade jag verkligen inte.

”First of all I just want to thank you all for coming to this dinner!” En ganska kort kvinna stod upp på ena kortsidan, hade händerna bakom ryggen och såg ut över bordet. Hon bar en grön, fluffig klänning som matchade hennes väldigt röda hår. En tatuering föreställande en drak följde hennes vänstra arm ner till handleden. Jag tyckte den var ganska cool. Jag hade alltid gillat tauteringar och funderade faktiskt på att göra en egen...

Kvinnan fortsatte. ”And today, Mark got his daughter with him, Alice.” Hon pekade bort mot mig.

Jag kände hur röd jag blev i ansiktet. Resten av talet lyssnade jag inte så noga. Min blick hade fastnat på Louis som nu inte såg mot mig. Han såg mot kvinnan med tatueringen. Jag gillade honom. Det var någonting speciellt med honom, någonting som senare skulle visas. Vad visste jag inte...

”Let's eat!” avslutade kvinnan. Applåder fyllde rummet.

Jag sparkade på pappas ben under bordet. ”Vem var hon som pratade?”

Pappa såg på mig med en irriterad blick. ”Rebecka Smith”, svarade han. ”Hon är som en chef här.”

”För vadå? Du säger ju aldrig vad du jobbar med och jag tänker inte längre grubbla över det”, sa jag snabbt. ”Så det är bäst att du säger det!”

”Jag jobbar med musik”, svarade pappa. Han vände sig mot Viola och bad om ursäkt för att han avbröt henne tidigare. ”Nästa gång du vill något, säg det istället.” Han flinade snabbt och vände sig sen mot Viola.

”Visst”, mumlade jag irriterat. Maten hade börjat serverats; fat efter fat lades ner på bordet. Glada konversationer pågick lite överallt vid bordet. Det kändes som om jag var den enda som inte sa någonting. Min engelska var inte den bästa och jag ville helst inte visa det. Men är man i ett engelsktpratade land så får man stå sitt kast.

”So you're Mark Erixons daughter?” frågade en ganska rund farbror bredvid mig.

”Eh, yes”, svarade jag artigt.

”I see”, svarade han. ”Do you like London so far?”

”It's nice”, svarade jag och nickade. Jag tvingade fram ett leende. ”Excuse me, I need to go on the bathroom.” Jag ställde mig upp och gick runt till pappa. ”Vart ligger toan?”

”Där borta”, svarade han utan att titta och pekade bort mot entrén. Jag hade inte sett någon dörr när vi kom in.

Jag gick snabbt mot det håll pappa hade pekat mot. Jag öppnade dörren, gick in och låste. Hela rummet var stort och städat. Jag gick fram till handfatet och slog på vattnet, väntade på att det varma skulle komma. Jag såg in i spegeln; formen påminde om en orm. Det såg ut som den försökte slingra sig upp i taket. När vattnet blev varmt tog jag lite tvål ur behållaren som hängde på väggen och tvättade händerna. Jag tog en pappershandduk och torkade av mina händer och slängde den sedan i papperskorgen. Det knackade på dörren. ”Wait, I'm almost done!”

”Maten kallnar.” Det var bara pappa. ”Kommer du snart?”

”Ja, vänta bara”, svarde jag och låste upp dörren. Vi gick tillsammans tillbaka till bordet. Pappa började genast prata med de runtom honom. Jag log. Han verkade verkligen trivas här med de här människorna och verkade komma överrens med alla.

Den runda farbrorn började prata med mig igen och jag svarade, lite längre svar den här gången. Om jag skulle vara här hela sommaren var det bäst att tänka på att jag säkerligen kommer prata mycket engelska.

Ett klinganade ljud avbröt oss. Rebecka stod ännu en gång upp och höll den här gången upp ett glas. Om hon skulle hålla ett tal igen skulle jag försöka att lyssna. Förra gången hade jag inte lyckats så bra. Men någon avbröt mina planer. Louis såg ännu en gång på mig, den här gången längre. Ännu en gång blev jag röd i ansiktet Han log snett innan han sänkte blicken. Det var någonting med honom jag gillade. Kanske hans sätt att se på mig.

”Cheers!” Rebecka höjde sitt glas och log brett.

Jag suckade och sänkte huvudet. Jag hade missat talet igen, på grund av mina egna funderingar. Ibland hade jag att vara mig; jag missade allt för mycket. Jag såg mig omkring vid bordet. Alla höll på äta och skratta. Jag var inte hungrig. Var inte sugen på något.

”Pappa? Se, jag sa till den här gången”, sa jag retsamt.

Pappa la ner sin gaffel och såg på mig. ”Vad nu då?”

”Jag går ut en stund, så du vet.”

”På ett villkor. Att du kommer hit innan nio, för då åker vi. Okej?” Han såg på mig med en allvarlig min. ”Annars får du gå hem.”

Jag gjorde en grimas. ”Jag tänker verkligen inte gå hem. Jag kan inte ens vägen!”

”Se då till att du är här innan nio”, flinade han och tog upp gaffeln.

”Du kan lita på mig.” Jag log snabbt innan jag gick mot utgången. Den milda kylan slog emot mig när jag kom ut. Jag gick och satte mig på en bänk som fanns i närheten.

”Why are you out here? Alone?” En mörk gestalt kom närmare, men jag kände igen rösten. Louis. Hade han följt mig ut?

”I needed some air”, svarade jag och såg ner på mina händer. Plötsligt blev min ring väldigt intressant.

Louis skrattade. ”You want company?”

”Sure”, svarade jag lågt, fortfarande med blicken på ringen. Han satte sig bredvid mig.

Det blev en ganska lång tyst stund innan nån av oss sa någonting.

”So, why are you here?”

Jag såg på Louis, men sedan på min ring igen. ”My mum and dad gave this to me as a birthday gift. My dad and I haven't seen each other in seven years”, svarade jag.

”I see”, svarade Louis kort.

”I will spend my whole summer here in London with my dad. I didn't even know what he was working with”, skrattade jag. Det blev tyst en stund igen. ”Why are you here?”

”Well”, bröjade Louis. ”I was born in Doncaster, here in England. I've lived in England my whole life.” Nu var det han som skrattade; han hade ett gulligt skratt.

Jag log och såg äntligen upp på honom. Hans blick vändes mot mig, jag vek inte undan den här gången.

”I like you”, sa Louis, helt oförväntat.

Jag såg förvånat på honom. ”What?”

”You heard what I said.” Han log snett.

”Um...” Jag visste inte vad jag skulle säga. Tack? ”I like you too.” Det slank bara ur mig!

Louis skrattade igen. Jag smälte. ”You're cute”, sa han och ruffsade till mitt hår.

Jag log och försökte ta bort hans hand från mig. ”Stop it!”

Han slutade och jag kunde se genom de små springorna i håret att han log. ”I think it is something special with you”, sa han. ”But I don't know what...”

”I think it is something special with you too”, svarade jag, helt ärligt, och förvånades att jag ens sa det. ”I like you.” Och jag menade det.

Nytt kapitel ute och dessutom lite längre! :)

Förlåt om de finns något fel i engelskan, men är ju inte bäst på de heller. Gör så gott jag kan helt enkelt.

Vad tyckte ni om det här kapitlet? Nu har Louis och Alice äntligen pratat lite.

Vill ha åsikter! ;)