”Tack för att ni flög med Stockholms Air. Vi hoppas ni har en trevlig vistelse i England, London, och att vi snart ses igen. Med vänliga hälsningar, oss på planet.”

Jag tog av mig bältet, väntade på att fler skulle gå av planet, och såg ut genom fönstret. Solen sken, man såg bara några få moln på himlen. Jag log.

Planet var nästan tomt på folk nu så jag ställde mig upp och gick ut. Jag höll handen för ögonen; solen bländade mig.

”Alice Michelle Erixon.”

Jag hörde mitt namn, men såg inte vem som sa de. Rent automatiskt svarade jag. ”Ja?”

Nu kom det en lång man med svart kostym emot mig. Han hade svarta glasögon på sig och såg väldigt formell ut, som en livvakt. ”Are you Alice?”

”Yeah”, svarade jag lågt. ”Who are you?”

”I'll drive you to your father's house. You can call me Dan.

Jag granskade honom från topp till tå. Varför hämtade inte min pappa mig? ”Why doesn't my dad pick me up?”

”He is busy”, svarade mannen, Dan, kortfattat. ”Come, we should get your bags.” Han började gå mot terminalen.

Jag svarade honom inte utan följde efter som en hund i koppel. Jag förstod ingenting. Varför hämtade inte pappa mig? Vem var den här 'Dan'? Och vad var det egentligen pappa jobbade med som gjorde honom så upptagen?

Vi hämtade mina väskor från det rullade bandet och gick iväg ill utgången.

”What does my dad work with?”

Dan höll upp dörren för mig och jag gick ut. ”Don't you know alredy?”

”Honestly, no. I have not seen och talked to him in seven years”, förklarade jag.

Mannen med solglasögonen nickade bara och tog upp en liten dosa ur fickan. En bil tjöt till med blinkande ljus och mannen började gå mot den.

”Are we going in that?” frågade jag förbluffat. Det var en stor, svart limousin som hade blinkat till, den mannen var på väg till och den jag tydligen skulle få åka i.

Dörren öppnades. ”Yes, we are”, svarade Dan, lika kortfattat som förut. ”I will take care of yous bags. Jump in.”

Jag ställde ner väskorna och klev in genom den öppna dörren. Det gick inte beskriva hur allting såg ut; flera färgade lysen flög omkring överallt, ett litet kylskåp stod i hörnet av en lång soffa med flera vinglas ovanpå. Jag ryckte till när dörren stängdes bakom mig. Jag gick och satte mig på soffan, sjönk ner i den. Mina tankar flög omkring; hur kunde pappa ha råd med en limousin som såg ut såhär?

En liten lucka öppnades framför mig. ”Let's go to your father's house.” Dan log innan han stängde luckan.

Hur såg huset ut om han hade råd med en egen limousin och förare? Limousinen började rulla.

Kapitel 4 är nu ute! Dock lite kort kanske, men mer kommer säkert under dagen, hade bara lite fantasibrist :)

Vad tycker ni om det här?

Nyfiken av vad ni egentligen tycker och tänker! ^__^