”Dinner is ready people!”

Jag kastade en snabb blick på den så kallade 'Louis' innan jag snabbt gick ner för trappan. Fotsteg hördes bakom mig. Jag antog att det var han.

”Ah, so you two has already meet each other?” Pappa slog ihop händerna och log brett när vi kom ner för trappen. ”That's just great.” Han kastade en retsam blick mot mig.

Jag suckade bara. Vi gick alla tre bort till det långa bordet och satte oss och jag satte mig på ena långsidan. Pappa satte sig mitt emot mig. Bredvid honom kom den döende kråkan Viola. Hon började genast prata med pappa, och han skrattade på. Jag hade aldrig sett honom så. Speciellt inte när han var med mamma. Jag suckade igen och himlade med ögonen. Om pappa ens vågade flörta med Viola skulle jag bokstavligen slå honom i huvudet med en kvast. Hon verkade bara vara en sån där jobbig fluga som hela tiden flög upp i ansiktet på en.

Jag såg mig omkring. Det satt någon på varje stol runt bordet. Min blick mötte Louis. Han satt fyra stolar åt högre från pappa. Bredvid honom satt fyra andra killar, sen tog bordet slut. Killarna satt och pratade, ganska högt, med varandra. Louis satt bara och tittade åt mitt håll. På mig. Jag vände snabbt bort blicken. För lång ögonkontakt gillade jag verkligen inte.

”First of all I just want to thank you all for coming to this dinner!” En ganska kort kvinna stod upp på ena kortsidan, hade händerna bakom ryggen och såg ut över bordet. Hon bar en grön, fluffig klänning som matchade hennes väldigt röda hår. En tatuering föreställande en drak följde hennes vänstra arm ner till handleden. Jag tyckte den var ganska cool. Jag hade alltid gillat tauteringar och funderade faktiskt på att göra en egen...

Kvinnan fortsatte. ”And today, Mark got his daughter with him, Alice.” Hon pekade bort mot mig.

Jag kände hur röd jag blev i ansiktet. Resten av talet lyssnade jag inte så noga. Min blick hade fastnat på Louis som nu inte såg mot mig. Han såg mot kvinnan med tatueringen. Jag gillade honom. Det var någonting speciellt med honom, någonting som senare skulle visas. Vad visste jag inte...

”Let's eat!” avslutade kvinnan. Applåder fyllde rummet.

Jag sparkade på pappas ben under bordet. ”Vem var hon som pratade?”

Pappa såg på mig med en irriterad blick. ”Rebecka Smith”, svarade han. ”Hon är som en chef här.”

”För vadå? Du säger ju aldrig vad du jobbar med och jag tänker inte längre grubbla över det”, sa jag snabbt. ”Så det är bäst att du säger det!”

”Jag jobbar med musik”, svarade pappa. Han vände sig mot Viola och bad om ursäkt för att han avbröt henne tidigare. ”Nästa gång du vill något, säg det istället.” Han flinade snabbt och vände sig sen mot Viola.

”Visst”, mumlade jag irriterat. Maten hade börjat serverats; fat efter fat lades ner på bordet. Glada konversationer pågick lite överallt vid bordet. Det kändes som om jag var den enda som inte sa någonting. Min engelska var inte den bästa och jag ville helst inte visa det. Men är man i ett engelsktpratade land så får man stå sitt kast.

”So you're Mark Erixons daughter?” frågade en ganska rund farbror bredvid mig.

”Eh, yes”, svarade jag artigt.

”I see”, svarade han. ”Do you like London so far?”

”It's nice”, svarade jag och nickade. Jag tvingade fram ett leende. ”Excuse me, I need to go on the bathroom.” Jag ställde mig upp och gick runt till pappa. ”Vart ligger toan?”

”Där borta”, svarade han utan att titta och pekade bort mot entrén. Jag hade inte sett någon dörr när vi kom in.

Jag gick snabbt mot det håll pappa hade pekat mot. Jag öppnade dörren, gick in och låste. Hela rummet var stort och städat. Jag gick fram till handfatet och slog på vattnet, väntade på att det varma skulle komma. Jag såg in i spegeln; formen påminde om en orm. Det såg ut som den försökte slingra sig upp i taket. När vattnet blev varmt tog jag lite tvål ur behållaren som hängde på väggen och tvättade händerna. Jag tog en pappershandduk och torkade av mina händer och slängde den sedan i papperskorgen. Det knackade på dörren. ”Wait, I'm almost done!”

”Maten kallnar.” Det var bara pappa. ”Kommer du snart?”

”Ja, vänta bara”, svarde jag och låste upp dörren. Vi gick tillsammans tillbaka till bordet. Pappa började genast prata med de runtom honom. Jag log. Han verkade verkligen trivas här med de här människorna och verkade komma överrens med alla.

Den runda farbrorn började prata med mig igen och jag svarade, lite längre svar den här gången. Om jag skulle vara här hela sommaren var det bäst att tänka på att jag säkerligen kommer prata mycket engelska.

Ett klinganade ljud avbröt oss. Rebecka stod ännu en gång upp och höll den här gången upp ett glas. Om hon skulle hålla ett tal igen skulle jag försöka att lyssna. Förra gången hade jag inte lyckats så bra. Men någon avbröt mina planer. Louis såg ännu en gång på mig, den här gången längre. Ännu en gång blev jag röd i ansiktet Han log snett innan han sänkte blicken. Det var någonting med honom jag gillade. Kanske hans sätt att se på mig.

”Cheers!” Rebecka höjde sitt glas och log brett.

Jag suckade och sänkte huvudet. Jag hade missat talet igen, på grund av mina egna funderingar. Ibland hade jag att vara mig; jag missade allt för mycket. Jag såg mig omkring vid bordet. Alla höll på äta och skratta. Jag var inte hungrig. Var inte sugen på något.

”Pappa? Se, jag sa till den här gången”, sa jag retsamt.

Pappa la ner sin gaffel och såg på mig. ”Vad nu då?”

”Jag går ut en stund, så du vet.”

”På ett villkor. Att du kommer hit innan nio, för då åker vi. Okej?” Han såg på mig med en allvarlig min. ”Annars får du gå hem.”

Jag gjorde en grimas. ”Jag tänker verkligen inte gå hem. Jag kan inte ens vägen!”

”Se då till att du är här innan nio”, flinade han och tog upp gaffeln.

”Du kan lita på mig.” Jag log snabbt innan jag gick mot utgången. Den milda kylan slog emot mig när jag kom ut. Jag gick och satte mig på en bänk som fanns i närheten.

”Why are you out here? Alone?” En mörk gestalt kom närmare, men jag kände igen rösten. Louis. Hade han följt mig ut?

”I needed some air”, svarade jag och såg ner på mina händer. Plötsligt blev min ring väldigt intressant.

Louis skrattade. ”You want company?”

”Sure”, svarade jag lågt, fortfarande med blicken på ringen. Han satte sig bredvid mig.

Det blev en ganska lång tyst stund innan nån av oss sa någonting.

”So, why are you here?”

Jag såg på Louis, men sedan på min ring igen. ”My mum and dad gave this to me as a birthday gift. My dad and I haven't seen each other in seven years”, svarade jag.

”I see”, svarade Louis kort.

”I will spend my whole summer here in London with my dad. I didn't even know what he was working with”, skrattade jag. Det blev tyst en stund igen. ”Why are you here?”

”Well”, bröjade Louis. ”I was born in Doncaster, here in England. I've lived in England my whole life.” Nu var det han som skrattade; han hade ett gulligt skratt.

Jag log och såg äntligen upp på honom. Hans blick vändes mot mig, jag vek inte undan den här gången.

”I like you”, sa Louis, helt oförväntat.

Jag såg förvånat på honom. ”What?”

”You heard what I said.” Han log snett.

”Um...” Jag visste inte vad jag skulle säga. Tack? ”I like you too.” Det slank bara ur mig!

Louis skrattade igen. Jag smälte. ”You're cute”, sa han och ruffsade till mitt hår.

Jag log och försökte ta bort hans hand från mig. ”Stop it!”

Han slutade och jag kunde se genom de små springorna i håret att han log. ”I think it is something special with you”, sa han. ”But I don't know what...”

”I think it is something special with you too”, svarade jag, helt ärligt, och förvånades att jag ens sa det. ”I like you.” Och jag menade det.

Nytt kapitel ute och dessutom lite längre! :)

Förlåt om de finns något fel i engelskan, men är ju inte bäst på de heller. Gör så gott jag kan helt enkelt.

Vad tyckte ni om det här kapitlet? Nu har Louis och Alice äntligen pratat lite.

Vill ha åsikter! ;)

 Pappa kom tillbaka strax innan fyra. Under tiden han varit borta hade jag bytt om till en röd klänning, ganska lik den mamma hade, satt upp håret i en knut och tagit på mig mina svarta högklackar.

”Jag förstår inte hur ni kvinnor kan gå i såna där höga skor”, sa pappa när jag klev in i bilen.

”Jag förstår inte varför du inte kan säga vad du jobbar med”, sa jag som svar.

Han flinade åt mig och vände bort blicken från skorna. Han startade bilen som svarade med ett brummande läte och sedan började rulla. ”Det får du snart se”, sa han och kastade en snabb blick på mig.

”Men varför kan du inte bara säga?” klagade jag.

”Överraskning!” skrattade han och började köra fortare.

”Men...” Jag avslutade inte meningen, utan visste att han inte tänkte berätta ändå. Efter några minuter stannade bilen på en stor parkering med ungefär nio andra bilar. ”Jobbar du med alla dom här?” frågade jag.

”Du kommer snart träffa dom”, svarade pappa med ett leende på läpparna. Han öppnade dörren och klev ur. Jag gjorde detsamma. Bilen blinkade till när den låstes.

Vi gick emot en stor byggnad som lystes upp av flera lampor. Inte ens utsidan gav mig någon ledtråd om vad han jobbade med.

Jag öppnade munnen för att säga något, men kom på att han inte tänkte säga det vilket fall så jag stängde munnen.

”Jag säger inte.” Han höll upp dörren och flinade åt mig.

Jag visste inte vad jag skulle säga, så räckte bara ut tungan åt honom. Bakom mig hördes ett mörkt skratt och en dörr som stängdes.

”Välkommen till mitt jobb!” Han stod nu bredvid mig med armarna utsträckta.

”Jag ser inte vad du jobbar med fortfarande”, svarade jag och såg mig omkring. Taket var högt och jag såg en liten trapp som ledde upp, det påminde om ett litet loft, men vart visste jag såklart inte. Ett långt bord stod uppdukat med fina ljus och små skålar ovanpå. ”Hur kan du jobba här som? Det ser ju ut som entrén i ett hotell.”

Pappa hängde av sig jackan på en krok bredvid sig. ”Som sagt säger jag inte. Du får fundera ut det själv.” Han kastade ett snabbt leende mot mig innan han gick iväg.

”Tänker du lämna mig eller?” ropade jag efter honom. Jag hängde snabbt av mig jackan och sprang efter honom.

”Du är ju här nu.” Han knackade sin hand i mitt huvud.

Jag suckade. Varför var han så jobbig mot mig?

En lång kvinna med axellångt mörkt hår, glasögon och en lila klänning som gick till hennes knän gick fram till och kramade pappa. Han log med hela ansiktet. ”Hi Mark!” sa kvinnan med en ljus stämma.

”Viola”, svarade pappa glatt och såg in i hennes bruna ögon. ”How are you?”

”Just fine”, skrattade hon. Skrattet påminde om en döende kråka. Jag höll för ena örat.

Pappa log brett. ”Viola, this is my daughter Alice. She will be here the whole summer.”

”Oh, really?” Hon kastade en hatisk blick mot mig. Vad hade jag gjort nu?

”Pappa, jag ska kolla runt lite”, sa jag lågt och smet undan.

”What did she say?” hörde jag 'Viola' fråga pappa när jag gått iväg. Jag visste inte varför, men jag gillade henne inte.

Jag såg mig omkring. Det fanns inte många rum. Det syntes i alla fall inga, förutom den vi kom in i. Jag ville se vart trappan ledde, så gick upp dit.

Ett glasfönster fyllde en hel vägg mitt emot mig. Det fanns också två vita soffor som stod mitt emot varandra, ett avlångt glasbord mellan med en genomskinlig vas, fylld av röda rosor.

”Who are you?”

Jag vände mig hastigt om. En lång kille med brunt hår såg på mig. ”Alice”, svarde jag kort. ”Alice Erixon, Marks daughter. Who are you?”

”Louis Tomlinson.” Ett leende spred sig på hans läppar.

Ännu ett kapitel ute, dock senare än vad jag sagt. Men nu börjar killarna komma in! :D

Lite kort om dom, men lovar att mer kommer senare... ;)

Vad tyckte ni om den här delen? Vill höra åsikter :D

 Längre kapitel kommer också!

Vid frukosten dagen efter tänkte jag fråga vad det var pappa egentligen jobbade med.

”Pappa?”

Han såg upp från tidningen som låg på bordet framför honom. ”Mm?”

”Vad jobbar du med?” Jag såg ner i min skål och rörde om med skeden. Jag gillade inte fil, men hade ändå tagit det. Ärligt visste jag inte heller varför. När pappa började prata såg jag upp på honom.

”Tack för att du påminde mig!” sa han och log brett. ”Är du sugen att följa med mig på jobbet och äta middag med dom?”

Jag höjde ögonbrynen. ”Men var är det du jobbar med då?”

”De får du se då”, sa han och flinade. Han tog en tugga på sin macka och såg ner i tidningen igen. ”Vill du följa med?”

”Visst”, svarade jag och tog en sked av filen. En äcklig känsla fyllde magen; jag ville verkligen spy av själva smaken men svalde och la ner skeden. ”Vilken tid ska jag vara klar?” Jag gjorde i ordning en macka istället.

”Själva middagen börjar vid fem. Men om du vill kan vi åka dit lite tidigare så kan jag visa dig runt? Det tar inte så lång tid att åka dit. Kanske, fem minuter eller så.” Han tog en tugga av mackan och bläddrade.

”Jag kan vara klar till kvart över fyra?” sa jag och tog en tugga av mackan. Smaken från filen fanns fortfarande kvar i munnen. Jag tog snabbt en till tugga.

”Det låter bra de”, svarade pappa och såg upp. ”Om du ursäktar måste jag fixa med lite saker.” Han log och ställde sig upp för att gå ifrån.

Kvar satt jag och åt lugnt på min macka. Tidningen pappa läst i innan låg kvar på bordet så jag sträckte mig fram och tog den. Den låg uppslagen på något mord. Någon hade blivit mördad i Edinburgh. Jag rös och bytte snabbt sida. Skräckfilmer, blod och äckliga saker som innehöll blod och sår hatade jag verkligen. Jag bläddrade snabbt igenom tidningen och stängde den sen. Jag läste inte ofta tidningen. Det fanns aldrig någonting som intresserade mig tillräckligt.

En gammal dam, med svart hår uppsatt i en knut och en röd klänning, kom in med en liten röd balja. Hon såg ut att vara från spanien.

”Vem är du?” frågade jag och kände mig genast oartig.

”Jag är husets städerska”, svarade damen och började duka av bordet.

”Jaha”, sa jag kort, ställde mig upp och sköt in skolen. Jag gick till mitt rum, men kastade en sista blick på damen. Hon la ner tallrikar i sin lilla balja.

Solen sken in genom fönstren i mitt rum. Jag drog för gardinerna och kastade en blick på min klocka vid nattduksbordet; de röda siffrorna visade 12;37. Vad skulle jag göra tills vi skulle åka iväg? En liten blixt for upp i huvudet; jag kunde ju ta ett bad. Ett långt, långt bad och bara njuta...

Två timmar efter var jag klar med mitt bad.

”Alice?”

”Ja?” sa jag och virade en handduk runt kroppen.

”Är det okej om vi åker vid fyra istället? Jag måste komma dit lite tidigare.”

”Jadå, det är okej.” Jag släppte ut håret från min knut och gick ut ur badrummet.

”Jag ska bara iväg en snabbis. Kommer snart!” Ytterdörren stängdes.

Jag gick in på mitt rum och satte mig på sängen. Klockan visade 14;58. Pappa var ute ur huset och vi skulle inte åka förrän en timme.

Vad var det han jobbade med egentligen? Jag hade inte sett någonting i huset som berättade det. Nyfiken var jag allt. Om en ynka timme skulle jag få veta. Och på samma gång få lite mat, magen var superhungrig!

Ännu ett kapitel ute! :)

Kan lova att i nästa kapitel kommer minst en av killarna in... och så avslöjas det vad egentligen Alice's pappa jobbar med.

Ett nytt kapitel kommer kanske ikväll, beroende på om jag har tid eller inte. Annars finns det ute imorgon. :)

Vill också tacka för kommentarerna jag får!

Mark's Point of View

En stor och svart limousin rullade upp för uppfarten och stannade. Ur förarsätet klev en välbekant man ut med svart kostym och svarta glasögon. Dan Smith, min privata förare. Mannen gick och öppnade baksätet.

Jag gick fram och ställde mig framför dörren. ”Välkommen gumman!” log jag och höll ut armarna. ”Vad tycker du så långt?”

Alice klev ut med öppen mun; hon granskade huset länge. ”Är det här ditt?” frågade hon och vände till slut blicken mot mig.

Jag fortsatte le. ”Japp, allting är mitt”, svarde jag. ”Dan, can you please take the bags to her room?”

”Yes sir”, sa Dan kort. Han tog upp två väskor och gick in.

”Kom.” Jag sträckte ut handen mot Alice. ”Jag ska visa dig runt.” Hennes blick var ännu en gång på huset, men hon tog mig hand och vi började gå in i huset.

”Hur hade du råd med det här?” frågade Alice. Hon släppte min hand och började söka igenom olika rum. Hon stannade upp och såg ner mot marken. ”Varför har du aldrig ringt?” Sakta höjdes hennes ansikte och såg på mig; hon var nära att gråta.

Orden chokade mig, men jag förstod henne. ”Jag har inte kunnat”, svarade jag lågt och kliade mig i nacken. ”Din mamma och jag har haft små gräl och hon sa att jag aldrig skulle återvända. Vilket jag inte gjorde.”

”Men du kunde fortfarande ringa. Hon sa aldrig något om de.”

”Sant”, mumlade jag. ”Förlåt.” Jag gick fram och kramade om henne.

Tårarna började rinna. ”Jag har faktiskt saknat dig.”

”Men jag är här nu med dig”, sa jag och torkade bort hennes tårar. ”Inte ska du deppa nu. Tänkte ju att du skulle få se ditt rum.” Jag log mot henne.

”Visst”, svarade Alice och snyftade till. Och log lite.

Alice's Point of View

Pappa hade tagit min hand, men jag drog inte ur min som jag brukar göra. Jag ville att han skulle hålla min hand, skydda mig.

”Jag hittar det nog själv”, sa jag men kom på mig själv. ”Vart ligger det?”

Pappa skrattade och klappade mig på huvudet. ”Följ bara korridoren till vänster. Jag lovar att du hittar.”

Jag log snabbt innan jag gick för att leta upp rummet. Jag förstod inte hur pappa kunde bo så här flott. Och vad jobbade han som? Korridoren var inte lång och det fanns bara en dörr, om man inte räknar med en som ledde ut till trädgården. Den andra dörren var stängd och hade en skylt med mitt namn på sig; Alice Michelle Erixon och ett litet hjärta bakom. Jag log. Det visade att pappa faktiskt brydde sig om mig. Jag la min hand på handtaget och tryckte ner det. Dörren gled upp och ett starkt ljus trängde sig ut. Jag klev in och såg mig omkring. Ett stort fönster prydde motsatta sidan av rummet, en stor säng stod på ena kortsidan och en dörr fanns på den andra. Det fanns inte många möbler, men ljusa färger var det allt. Jag stängde dörren efter mig. En byrå stod bredvid dörren och ovanpå fanns en liten vas med blommor. Jag gick och satte mig på sängen. Det här var mitt nu. Jag skulle bo hos min pappa hela sommaren. Hur hade pappa råd med det här, och vad jobbade han egentligen som? Jag la mig ner och blundade. Det där skulle jag få fram till slut. Nu ville jag bara njuta av stunden.

Ännu ett kapitel är nu ute! :)

Ganska nöjd med det här... Och för er som undrar, Mark är Alice's pappa. Och ja, killarna kommer snart komma in i berättelsen, men lite längre får ni allt vänta ;)

Kan KANSKE komma ut med ett nytt kapitel ikväll, men får se. Måste göra en läxa också. :3